Mr Mary

På tåget hem satt en ung skånska å sjöng något förjävligt till musiken hon hade i sina öron. Måste säga att det är den värsta sången, sjunga-med-sången. Får rysningar i hela kroppen. Åh hon sjöng ganska länge, dessvärre skulle hon oxå av min station och hon gick precis bakom mig.... Typiskt.

Nu e det slut på ölen. Nu e det plugg, jobb o juldags =)
Urs Truly
Mr Mary

Är man som tjej ganska uppenbart placerad i ett fack? Är man si eller så eller ska man gå emot det normerande samhället? Kan man vara både ock eller inget. Ser folk på mig och tänker hon är en SÅN! Och hur ska jag då ställa mig till det? Ska jag finna mig i det, acceptera läget och köra på, när jag inte vet själv? Ett fack är inte alltid negativt laddad, men om jag inte känner igen mig?

Är jag en förhållande-tjej eller en one-night-stand-tjej, eller beror det inte alls på mig utan på dem? Jag känner aldrig att det är rätt att placera människor i fack. Det får dom själva göra. Så jag antar att jag inte själv vill placerat i ett fack. Se mig istället för den jag är, en ombytlig människa med otroligt mycket kärlek till människor, Gud och världen.

Ska jag hitta någon då? JA, SJÄLVKLART! Men hur gör man det då? Hjälp någon? Det är alltid lätt att från ett utifrån-perspektiv ge råd till människor om hur de ska tänka för att göra det som är rätt för dem. Men jag då? Hur kan jag lära mig själv att lyssna på de kloka ord som rinner lätt från mina läppar, de ord som många gånger har stärkt och givit mina vänner mod att göra det som jag själv alltid är för feg för att göra.

Älta, det är något jag tycker mig vara expert på. Jag låtsas gå vidare. Låtsas att det var precis den här utgången jag ville uppnå. Jag döljer det sanna för mina vänner och ännu värre jag döljer det för mig själv. Varför, kan man tänka då? Jag är så fruktansvärt rädd. Rädd för att inte bli accepterad för den jag är, rädd för att inte bli älskad, rädd för att bli avskydd. Men mest rädd är jag för mig själv, hur jag behandlar människor, hur jag ser människor. Ömhet, närhet, kärlek, ge mig!

Gud, snälla skapa mig en värld där jag kan se mig själv i andras ögon och leva med mina beslut. Jag vill leva i nuet, i framtiden och i det förgångna. Hjälp mig se det som jag inte ser. Öppna ögonen i mitt hjärta och var med mig i det jag ser som svårt. Amen

Urs Truly

Mr Mary

Ibland är dagarna sämst, ingenting går som man vill. Man misslyckas med saker och slås ned till botten. Därifrån ska man sen försöka ta sig upp. Men inte går det själv, försöker gång på gång men ligger ändå kvar. Då är det fint att veta att man har vänner som gör livet värt att leva, som plockar upp en från skiten och borstar av en. När man ligger ner och blir sparkad på är det dom som skrämmer bort det onda. Dom som skänker ett leende och gör att man åter kan se solen i orkanen. Vad kan man mer säga? TACK!

Urs Truly
Mr Mary

Nu börjar man växa upp.
Vart på 2 lägenhets visningar idag. Blir nog inte någon av dom, tror att priset kommer öka en del. Dessutom var hyran ganska hög.
Hmmm... this might take longer than I want it to, crap...

Urs Truly
Mr Mary

Hahaha måste bara länka till en blogg, skrattade så jag nästan kissa i byxan!!!

Ibland gör man alldeles för mycket för andra. Man åsidosätter sig själv helt, missar sömn, lever på reserv bara för att underlätta för andra människor. Det kan bli för mycket ibland men när man själv behöver stöd och att någon går på reservkrafterna för ens egen skull så är det så mycket värt. Man ger och man tar. Förhoppningsvis ger man mer än man tar, men någonstans får man inte glömma bort att ta. Det gynnar både dig och den andra, ett jämställt förhållande, oavsett om det är kärleksrelation, familj eller som i mitt fall vänner. Som jag dock många gånger kallar min familj. Man måste även ibland våga ta en stund för sig själv för att med förnyade krafter återvända för att fortsätta i stödet till den som önskar få det.

Urs Truly
Mr Mary

Vissa dagar är man inte helt klar i huvudet. Ett exempel, jag och C sitter framför datorn och har kollat på ett avsnitt av Glee och jag tittar ut genom fönstret, och det var helt galet mycket dimma man kunde typ inte se någonting.

Mary: Kolla ut genom fönstret!!!

C kollar ut och ser helt oförstående ut.

Mary: Men kolla då, vad är det du ser!?

C: Ett hus? C ser helt oförstående ut och undrar väl om jag snart borde lägga in mig på psyket.

Jag å min sida fattar ingenting men böjer mig bakåt och ser mycket riktigt också ett hus. Bara det att från min första vinkel såg man bara en beige vägg utan någonting annat som i min värld då representerade dimma som var så tjock att man inte kunde se handen framför sig… ibland är man bra lurad. C skrattar rått, med all rätt, jag hade gjort samma sak.

Haha ibland undrar jag om Gud tittar ner och tänker ”SUCKER där fick jag allt till det”.

Urs Truly

Mr Mary

När man umgås med vissa människor kan man lätt känna sig som en av världens mest tråkiga. Så är det iallafall för mig vissa människor har helt enklt ett sätt att vara som lätt kan trollbinda andra, såna vänner har jag. Någonstans så är det helt underbart medan andra gånger kan det vara förfärligt. Jag brukar nästintill alltid tycka det första. Att ibland intevara den som är mest intressant kan vara hur skönt som helst, man har inte jättemycket att leva upp till och vill man kan man utan att folk reagerar ta ett steg bort och försvinna om det är det som man vill.
Jag är en väldigt ombytlig människa, och det visar sig inte minst på min klädstil. Klänning och klackar med nyfixade naglar dag 1 och baggy jeans med en hoodie och sneakers med uppsatt hår dag 2. I love it! Jag klär mig alltid som jag vill. Så länge jag e bekväm och känner att det passar mitt humör, kan jag inte bry mig mindre om vad folk tycker och tänker.
En annan sak är att jag har börjat skämmas över vissa saker jag spontant tänker när jag ser en del människor. Kan man styra sina tankar när de kommer så spontant? Jag hoppas det. Annars måste jag nog banna mig själv stup i kvarten...

Urs Truly
Mr Mary