Mr Mary

Är man som tjej ganska uppenbart placerad i ett fack? Är man si eller så eller ska man gå emot det normerande samhället? Kan man vara både ock eller inget. Ser folk på mig och tänker hon är en SÅN! Och hur ska jag då ställa mig till det? Ska jag finna mig i det, acceptera läget och köra på, när jag inte vet själv? Ett fack är inte alltid negativt laddad, men om jag inte känner igen mig?

Är jag en förhållande-tjej eller en one-night-stand-tjej, eller beror det inte alls på mig utan på dem? Jag känner aldrig att det är rätt att placera människor i fack. Det får dom själva göra. Så jag antar att jag inte själv vill placerat i ett fack. Se mig istället för den jag är, en ombytlig människa med otroligt mycket kärlek till människor, Gud och världen.

Ska jag hitta någon då? JA, SJÄLVKLART! Men hur gör man det då? Hjälp någon? Det är alltid lätt att från ett utifrån-perspektiv ge råd till människor om hur de ska tänka för att göra det som är rätt för dem. Men jag då? Hur kan jag lära mig själv att lyssna på de kloka ord som rinner lätt från mina läppar, de ord som många gånger har stärkt och givit mina vänner mod att göra det som jag själv alltid är för feg för att göra.

Älta, det är något jag tycker mig vara expert på. Jag låtsas gå vidare. Låtsas att det var precis den här utgången jag ville uppnå. Jag döljer det sanna för mina vänner och ännu värre jag döljer det för mig själv. Varför, kan man tänka då? Jag är så fruktansvärt rädd. Rädd för att inte bli accepterad för den jag är, rädd för att inte bli älskad, rädd för att bli avskydd. Men mest rädd är jag för mig själv, hur jag behandlar människor, hur jag ser människor. Ömhet, närhet, kärlek, ge mig!

Gud, snälla skapa mig en värld där jag kan se mig själv i andras ögon och leva med mina beslut. Jag vill leva i nuet, i framtiden och i det förgångna. Hjälp mig se det som jag inte ser. Öppna ögonen i mitt hjärta och var med mig i det jag ser som svårt. Amen

Urs Truly

Mr Mary