Mr Mary

När jag skulle övningsköra första gången var jag helt gaaaalet nervös, och en hispig mor underlättar ju verkligen inte situationen för en skräckslagen 16-åring.

Mamma körde fram bilen och ställde den så att det skulle va lätt för mig att först starta bilen och sen rulla lite gulligt framåt. Sätter mig vid ratten, skakar värre än ett asplöv. Tänker för mig själv "andas, ok e allt klart typ eller? nycklar i tändningen, blbälte vi vill inte dö, växel... 1an va? ehh a men det tror jag"

Mamma: Det du ska tänka på är ägget, du ska liksom väga ägget när du kopplar ur.
Mary: ????????????????????? VA?!?
Mamma försöker väga med händerna för att visa hur pedalerna ska gå... Mary fattar nada.
Mary: Men mamma vilken pedal är vilken?!
Mamma fnissar lite lätt och kommer på att det kanske man ska säga, och talar lugnt och sansat om för Mary att den högra pedalen är gasen, den vänstra är kopplingen och den i mitten är bromsen.
Jag förstod som 16-åring inte logiken i att bromsen satt i mitten, den e ju viktigast lixom.....
Mamma: Ska vi försöka? Koppla ur, starta motorn och lägg i ettan.
Mary: Koppla ur? Du menar koppla?
Mamma: Det heter koppla ur.
Mary: Men vadå? jag trycker ju ner pedalen? Varför heter det "koppla ur"
Mamma: Vi kan säga koppla om du vill.

Jag startar motorn, tar ett eller tre djupa andetag. "Kopplar ur", lägger i ettan o sen går allt åt helvete.
Jag förstår inte varför bilen inte rör sig när jag faktiskt gasar och hör hur bilen liksom purrar högt. Mamma säger åt mig att släppa på kopplingen, men samtidigt som jag släpper kopplingen borde jag ha lättat på gasen, det gjorde jag ju självklart inte.
Jävligt fort hoppar bilen igång tar sig snabbt framåt och självklart får jag lite smått(!) panik och glömmer vad jag har i händerna, så vi drar ganska fort, eller väldigt fort mot höger, rakt mot en betongvägg. Sitter liksom fastklistrad, rör inte en fena, spärrar bara upp ögonen och stirrar döden i vitögat, tror att jag skriker när mamma plötsligt kommer på att man faktiskt kan dra ashårt i handbromsen och undviker med 1 meter betongväggen.

Vi tittar på varandra och bryter ut i ett gapskratt. Vad ska man annars göra? Ingenting är naturligt när man får panik. Så det är alltså så jag reagerar när jag får panik. Först ingenting och sen gapskratt, då vet jag, nu har jag lärt mig något nytt om mig själv. Vi tittar på varandra mellan skrattårarna och kommer överens om att det här gör vi inte om på ett tag va? Kanske ska ta åtminstonde 1 lektion med en körskolelärare innan. Said and done.

Jag tror att ni förstår att det dröjde lång tid och mycket tjat innan mamma vågade köra med mig igen. Varken hon eller jag sov särskilt bra den natten.

Urs Truly
Mr Mary