Döden
Det är otroligt svårt. Svårt att tala om, svårt att hantera och svårt att tanka på.
Svårt att tala om för att alla har vi sett en del av den. En nära som gått bort, eller en bekant. Vi ser det på tv varje dag. Ändå så är det oss så långt bort. Förr var döden en nära upplevelse, släktingar dog ofta i hemmet med resten av familjen. Idag har vi avskärmat oss ifrån den. Vi vill inte se. Idag, i Sverige, det mest sekulariserade landet, har döden blivit något avlägset. Det kan tänkas att ju längre bort ifrån den vi är desto säkrare. Men alla vet att det är oundvikligt. En sak om livet är säkert, föds vi så kommer vi oxå att dö. Döden undslipper ingen.
Hur ska man då se på döden?
Eller snarare livet efter? Kanske har vi tappat tron på ett gott slut. Kanske är det därför döden skrämmer oss så. Jag tror att om alla människor hade en tro på liv efter döden eller ett paradis dit vi kommer, så hade döden inte varit så svår att tänka på, att acceptera. Det svåraste med döden kanske för många inte alls handlar om den döda utan mer de som den döda lämnar efter sig. För dem kommer livet att fortgå men utan att kunna dela med sig till den döda. Som en glömd vän, en man tappade på vägen för att livet kom emellan.
Jag tror att det är viktigt att inte vara rädd. Men det är även viktigt att inse hur värdefullt livet på jorden är, och vilken kort tid vi faktiskt har här. Våga drömma! Våga göra det du alltid velat. För vad är det alla säger att man ångrar, oftast det man aldrig gjorde, snarare än det man gjorde som ändå kanske blev fel.
Mest tragiskt är det när människors liv slutar för tidigt. Innan de fått se sina barn eller barnbarn. Den svider det kan vi nog alla hålla med om. Tyvärr finns det inte mycket vi kan göra... Bara sörja, acceptera, gå vidare.
Men minns att alla de vi haft med oss i livet som lämnat oss, alltid lever kvar i våra hjärtan, i vårt minne. De lever kvar i en bit av dig! För aldrig träffar vi människor som inte påverkar oss. Alla har lämnat sitt tassavtryck i vår själ.
Urs Truly
Mr Mary
Svårt att tala om för att alla har vi sett en del av den. En nära som gått bort, eller en bekant. Vi ser det på tv varje dag. Ändå så är det oss så långt bort. Förr var döden en nära upplevelse, släktingar dog ofta i hemmet med resten av familjen. Idag har vi avskärmat oss ifrån den. Vi vill inte se. Idag, i Sverige, det mest sekulariserade landet, har döden blivit något avlägset. Det kan tänkas att ju längre bort ifrån den vi är desto säkrare. Men alla vet att det är oundvikligt. En sak om livet är säkert, föds vi så kommer vi oxå att dö. Döden undslipper ingen.
Hur ska man då se på döden?
Eller snarare livet efter? Kanske har vi tappat tron på ett gott slut. Kanske är det därför döden skrämmer oss så. Jag tror att om alla människor hade en tro på liv efter döden eller ett paradis dit vi kommer, så hade döden inte varit så svår att tänka på, att acceptera. Det svåraste med döden kanske för många inte alls handlar om den döda utan mer de som den döda lämnar efter sig. För dem kommer livet att fortgå men utan att kunna dela med sig till den döda. Som en glömd vän, en man tappade på vägen för att livet kom emellan.
Jag tror att det är viktigt att inte vara rädd. Men det är även viktigt att inse hur värdefullt livet på jorden är, och vilken kort tid vi faktiskt har här. Våga drömma! Våga göra det du alltid velat. För vad är det alla säger att man ångrar, oftast det man aldrig gjorde, snarare än det man gjorde som ändå kanske blev fel.
Mest tragiskt är det när människors liv slutar för tidigt. Innan de fått se sina barn eller barnbarn. Den svider det kan vi nog alla hålla med om. Tyvärr finns det inte mycket vi kan göra... Bara sörja, acceptera, gå vidare.
Men minns att alla de vi haft med oss i livet som lämnat oss, alltid lever kvar i våra hjärtan, i vårt minne. De lever kvar i en bit av dig! För aldrig träffar vi människor som inte påverkar oss. Alla har lämnat sitt tassavtryck i vår själ.
Urs Truly
Mr Mary
Kommentarer
Trackback
